Säkra och osäkra tecken på fölning

Idag skulle jag ha varit uppe på Wången på Sleipners årsstämma, men som uppfödare är det i dessa föltider svårt att planera något över huvud taget, så med ett föl ute och ett föl på väg är jag hemma. Trist, men sånt är uppfödarlivet. Och vem vill missa en fölning?

Ifjol betäckte jag två ston, de seminerades samma dagar och fick därmed samma földatum i år. Första maj. Min första tanke efter dräktighetsundersökningen ifjol var, ooops, mitt under valborg, kasor, fyrverkerier osv.. Ett av stona har jag haft i flera år och detta skulle bli hennes tredje föl hos mig. Tycker mig känna henne bra vid det här tillfället men hade dittills inte lyckats vara med på hennes fölningar, utan kommit till stallet strax efter. I år gav jag mig tusan på att vara med! Skulle något inträffa känns det viktigt att finnas på plats. Det här stoet visar inte så mycket inför fölning, hon är lite hemlig. Men det jag vet är att hon gärna fölar lite innan beräknat datum.

En vecka innan fölning grejade hon mycket med sin nos, stod och drog den mot tänderna i luften, så har hon även gjort tidigare. Liksom att trycka rumpan mot foderhäcken. Förvärkar gissar jag. Bäckenbanden blev ordentligt slappa sista veckan också, rumpan ser liksom kantig ut och det blir dallrigt på sidorna om svansroten, och även under svansen.. Två dagar innan fölning blev juvret lite större, och spenarna lite mer utfylld. Dagen innan fölning stod hon och slog med svansen mer än vanligt, extra irriterad på hagkompisen, bet sig i sidorna och lyfte mycket på svansen.

Sedan kom valborgsmässoafton! Och som på beställning även fölet. Vi hade middagsgäster och höll precis på att dricka kaffe på maten när jag ser på kameran hur hon börjar vandra runt i boxen, slå med svansen, lägga sig och ställa sig några gånger. Sa hejdå till gästerna och hoppade i lortkläderna, smög mig in i boxen bredvid och satte mig på en höbal för att hålla koll. Mjölken droppade medan majkasan i byn var i full brand och det hördes barnskatt och röster. Mitt sto är lite av den nervösa sorten så hon var ju såklart tvungen att hålla koll på vad som hände samtidigt som vattnet gick.. sedan lade hon sig oroligt ner några gånger med en framhov synlig där bak. Från andra sidan byn var någon tvungen att skjuta raketer precis då, så hon hade inte någon större ro att lägga sig och krysta. Efter en stund fann hon något slags lugn och lade sig ordentligt, och självklart med rumpan mot en vägg.. Min tur att rycka in. Fick sjasa upp henne en gång och stannade kvar i ett hörn i boxen, då lade hon sig ner på ett bra ställe och började krysta ordentligt. Jag hjälpte henne lite lätt för jag förstod att även detta föl var väldigt stort, liksom de två tidigare. Efter ungefär 30 minuter var han ute! Där satt jag i ett hörn och försökte att inte störa när mamma och son fann varandra. Det är en av de finaste stunder man kan skåda. Mammans kluckande ljud och fölets försök till en gnäggning. Den första viktiga stunden.

Resten gick som en dans, upp på benen på första försöket och diade inom en timme, vilken lycka!

Nu är det bara fölning nummer två kvar. Med samma datum som sin kompis har hon imorgon gått över tiden med en vecka. Hon har sedan en vecka tillbaka haft vaxproppar på juvret ungefär varannan dag, har en enorm mage som sjunkit ner, slappa bäckenband, och för två dagar sedan vit mjölk. Tecken som i de flesta fall brukar vara rätt säkra på att fölning är på gång, men hon dröjer, och jag vakar. Vi får se hur länge till. Det vore skönt att få sova en hel natt snart. Håller alla tummar för att jag får vara med även på denna fölning och att det går bra. Hennes sjunde föl men det första som ska födas hemma hos mig.

Oro, längtan, sömnlöshet och lycka - föltiden är den bästa tiden, när det går bra! Önskar er lycka till med era fölningar!
Mvh Linette